Blogg
AI i skolan - statistik
& trender 2025
Abood Alzeno
2025-08-29
NY!
Majoriteten av elever använder AI varje vecka. Utan tydliga ramar och stöd riskerar vi att fastna i fuskjakt i stället för lärande. Här är den viktigaste statistiken, vad den betyder för skolan och en konkret plan för att införa generativ AI ansvarsfullt.
Den senaste statistiken bekräftar att det inte längre är ett ämne för framtidskonferenser, snarare för nästa veckas APT. Hela 86% av eleverna använder AI-verktyg i sina studier.
Att 86 % av elever använder AI och att över hälften gör det varje vecka innebär att tekniken redan är en del av elevernas vardag. Frågan för skolan är därför inte om AI användas, utan hur vi gör användningen meningsfull, synlig och likvärdig i undervisningen.
Elever beskriver AI som ett sätt att komma igång och tänka klarare, snarare än bara en genväg till ett färdigt svar. Ofta handlar det om att bryta idétorkan, förstå svåra begrepp och få tidig återkoppling medan de arbetar.
Samtidigt finns en tydlig oro i lärarkollegiet. Utan gemensamma ramar blir det svårt att avgöra vad som är elevens egen insats, och diskussionen låser sig lätt vid fusk i stället för lärande. Flera lärare uttrycker också osäkerhet kring vad som faktiskt är tillåtet och hur man bedömer elevtexter där AI varit med i processen.
Här uppstår glappet: hög elevanvändning möter otillräckliga förutsättningar i form av tid, policy och fortbildning. Resultatet blir reaktivt arbete. För att vända det behöver skolan sätta enkla, gemensamma ramar och designa uppgifter där elevens process – utkast, källor och reflektion. Då kan AI bli bollplank i lärandet i stället för ett svart hål i bedömningen.
Glappet handlar lika mycket om samsyn som om kompetens. När varje lärare själv tolkar vad “tillåten AI” innebär blir utfallet slumpmässigt och elever möter olika besked i olika klassrum. En lättviktig struktur räcker långt: ett policykort på varje uppgift (vad är tillåtet, vilka källor krävs, hur ska användningen redovisas), en processlogg där eleven kort beskriver hur AI använts, och kalibrering en gång per termin där lärare jämför bedömningsunderlag. Då flyttas fokus från bevisjakt till lärande och elever tränas i ansvarsfull användning, öppet och spårbart.
Poängen är inte att lärare ska bli AI-experter eller gå en massa kurser. Poängen är att verktyget ska funka där arbetet redan händer: i planeringen, i bedömningen och i kontakten med eleverna. Små introduktioner räcker långt om stödet är inbäddat i vardagen – färdiga förslag som går att justera, tydliga ramar i uppgiften och att processen syns utan extra fix och trix. Då blir det ingen ny grej att “hinna med”, bara ett sätt att göra det vi redan gör lite enklare och mer likvärdigt.
Vi måste konstatera att AI finns, och en uppmana oss själva att ta kontroll över samtalet. Det är vi som är experterna på pedagogik. Det är vi som kan avgöra när ett verktyg stjälper, och när det hjälper.
En professor vid Harvard, Chris Dede, gav en tankeställare:
"Tricket med AI är att förstå det. Vi måste ändra vad vi utbildar människor för. Om du utbildar dem för vad AI gör bra, förbereder du dem bara för att förlora mot AI. Men om du utbildar dem för vad AI inte kan göra, då får du IA (Intelligence Augmentation)."
Kanske är det precis det här som är kärnan.
Tekniken är här och den kommer inte att försvinna. Men den tvingar oss att bli ännu skarpare på det som gör oss oersättliga. Samtalet. Relationerna. Förmågan att se eleven bakom uppgiften.
Kanske handlar det inte om att tekniken tar över. Kanske handlar det om att den tvingar oss att fokusera på det som bara en människa kan göra.
